Har du också lyssnat på hits från indieartister och tänkt att ”jävlar vad mycket bättre det här skulle låta om man bytte ut sången mot panflöjtar”? I så fall är ”Never Mind the Pan Pipes” något för dig! På grund av verkets storhet har vi beslutat att göra en DUBBELRECENSION av skivan ”Never Mind the Pan Pipes – Indie Pan Pipe Hits”, vilken finns att lyssna på spotify här!
Jonas recenserar:
Låt oss till att börja med vila ögonen på det fantastiska omslaget vilket pryder denna musikfest. Två lamor överblickar en gammal ruinstad en solig dag i latinamerikas berg, något som enbart kan tolkas som en smakfull metafor för USA:s konflikt med mellanöstern. Vidare ser vi hur den gula texten drömmande är påväg att försvinna i det solbelysta högra hörnet, ett fantastiskt estetiskt drag som verkligen framhäver hur vi nu strävar i utkanten av den musikaliska alternativscenen. Om inte det intresseväckande och suggestiva omslaget, vilket solklart platsar top tio 2007, ger en god föraning om vad som finns att komma så är det bara att läsa artistnamnen, och finna så pass alternativa band som Coldplay, The White Stripes, The Killers och Kate Nash!
Det krävs ingen större hjärnkapacitet för att lista ut att konceptet ”indiemusik uppspelat på panflöjt” har stor potential, och den här skivan gör det bästa av sina förutsättningar! Vem kan tänka sig ett bättre sätt att spendera sin lördagskväll än att ”rocka till det” till ”Seven Nation Army” med Jack Whites gravt överskattade röst ersatt med det mest hardcore panflöjtsspelandet som finns att höra den här sidan om Amazonas? För att inte tala om den extremt välgjorda tolkningen av Coldplays ”The Scientist” – inte förrän två minuter in i låten slog det mig att det inte var Chris Martins ljusa stämma som flödade ur mina högtalare, utan en uppfriskande vindig panflöjtsmelodi.
”Never Mind the Pan Pipes” hyllar på ett intelligent och häpnadsväckande originellt sätt historiens största indieband och kan förmodligen omvända den största skeptikerns syn på den alternativa scenen. Den har banat scenen på ett nytt sätt att slåss för sin oberoende musiksmak – med flöjt.
Betyg: 100000/5 panflöjtar
Aldrig tidigare har jag skådat en sådan sensation för indiemusikens framtid. Denna skiva är ett måste i varje sann alternativ själs samling.
/Jonas
Andres recenserar:
Första gången Andres kom i kontakt med skivan Indie Pan Pipes Hits var när versionen av Kate Nash’s Foundations ljuvligt strömmade ut ur hans högtalare. Han satt och drack kaffe, kanske åt han på en halvhård bulle; ni vet en sådan som legat i skafferiet lite för länge och stelnat till lite, och kanske smulorna rullade ner likt små snöbollar precis som det gör i en backe med snö innan en gigantisk ravin bryter ut. Kate Nash i all ära, tänkte han, men att höra dessa vackra panpiporna gå loss istället för Nash’s stämma, och som dessutom spelas i precis samma harmoni som Kate Nash vanligen sjunger, gjorde så Andres nästan föll av stolen. Han reste sig upp med munnen öppen, stirrandes febrilt mot datorskärmen. Vad var det han hade hört? Vilka har gjort något sådant här genialiskt? Han studerade det mäktiga albumomslaget med upphetsande ögon. En lama som står med sitt barn på en klippsats och blickar ut över Inkariket. Att lamorna var rätt taskigt inklippta i bilden gjorde inte så mycket. Det albumomslaget ville förmedla var huvudsaken. Konnotationerna är många. Kanske kan man se albumomslaget som en symbol för den totala frihet musikerna tar sig att göra om superkända indiehits till sina egna versioner? Att stå högt upp på en klippa och ha sådan översikt över ett helt rike måste ju inge en frihetskänsla, tänkte Andres. Kanske kan bilden kopplas till Inkariket; inkaindianerna har kanske suttit i åratal med sina panpipor och gjort egna versioner av våra stora hits, och nu har Pitchfork fått nys om saken och köpt upp hela inkastammen. Andres tänkte och tänkte, men kom inte fram till någon vidare slutsats. Men en sak kom han fram till, och det var att musik är så mycket mer än musik, det är något som verkligen kan bevisas här. De ljuva panpiporna gör mycket, men den själva mystik som omger hela produktionen lyfter upp helhetsintrycket avsevärt. Det är magnifikt, mäktigt, eklektiskt och postmodernt; en lek med genrer, en musikalisk kulturkrock – men som ändå smälter ihop till en nästintill fulländad produktion. Musikerna bakom Never Mind The Pan Pipes har skrivit musikhistoria, det är en sak som är säker, och skivan kommer spelas varm på många av Andres förfester i flera år framöver.
Betyg: 1000000/5 panflöjtar (hela 900 000 mer panflöjtar än Jonas gav!)
Jag ser nu att min kärlek till denna skivan, och min upphetsning över att få skriva en recension om den, har nått sig så hög att jag råkat skriva denna recension i tredje person. Nu är jag en väldigt upptagen musikjournalist och har ingen tid över för att rätta till de fel som uppkommit under skrivandet av denna recension. Jag har helt enkelt inte tid att byta ord knasiga ord som råkat hamna fel, jag hoppas ni har överseende med detta och att min åsikt framkom ändå.
Högaktningsfullt
Andres