Slagsmålsklubbens olyckliga arv: Lissi Dancefloor Disaster

För cirka tre år sedan drabbade Lissi Dancefloor Disaster internet och kort därpå de svenska festivalscenerna. Tvåmannabandet försöker på något sätt måla upp sig som ett ”musikkollektiv” och strävar ivrigt efter en slags kultstatus, i den klassiskt utstuderade ”jag-bryr-mig-inte”-anda som kommit att bli ultrahipsterns mest utmärkande drag. Den genomsyrar allting bandet skapat, från de lite för studsiga melodierna med en subtil men medveten touch av otakt, till sidhuvudet på deras blogg – en GIF-animation bestående av en pyramid blinkande katthuvuden.

LDD (som jag antar att deras största fans brukar kalla dem med en lätt nonchalant ton, gärna inför personer som inte vet vilka det är, så att de ges möjlighet att showa med sina överlägsna men ack så fruktansvärt onödiga LDD-kunskaper) är ett av många liknande band som dykt upp i kölvattnet av Slagsmålsklubbens succé – inspirerade inte främst av deras musik, utan image och leverne. Fenomenet SMK, ett band med löjligt många medlemmar (en salig blandning nördar och excentriker), har under de senaste tio åren dels producerat fantastisk nyskapande musik och dels blivit oerhört populära, något som lett till ett storhetsvansinne nästan lika ohälsosamt som deras levnadsvanor. Efter att 2007 släppt sitt tredje, mer klubbinspirerade, album ”Boss For Leader” på EMI befästes deras position i mainstreamfåran slutgiltigt, vilket inom kort kom att innebära ett totalt haveri av såväl fanbasen som bandets självdistans. Slagsmålsklubben spenderar nu mer tid med att knarka och vara odrägliga på festivaler än att producera musik, men är trots (och kanske på grund av) detta större än någonsin. Deras vidrigt dåliga singel ”Homeless” och den entusiastiska respons denna erhållit hos deras jasägande fanbase är det bästa exemplet på hur de nu är stora nog att göra precis vad de vill utan några som helst konsekvenser.

Lissi och dess likar tilltalas naturligtvis av tanken på att från en fräsig scen kunna blicka ut över en publik som okritiskt jublar åt varje slarvigt ackord och utstuderat kast med synthluggen. Det problematiska är att de, till skillnad från SMK, inte tar vägen dit genom att skapa bra musik, utan fokuserar på konsten att frenetiskt studsa bakom en synth med åtta pärlhalsband studsande runt ansiktsmålningen samtidigt som 4 kompisar utklädda till djur utför en ironisk dans i bakgrunden. Än värre är att detta märkliga försök till framgång i det här fallet har gått hem. Lissis första omnämnande i en tidning gällde inte deras musik, utan var en Namn och Nytt-notis om hur de under en natt tapetserat Stockholm med kattklistermärken, en gärning som genom att vara lika delar utstuderad och meningslös skänker mig obehagliga rysningar längs med hela mustaschen.

”Men Jonas!” gnäller någon av er läsare gällt, ”Hur kan de ha erhållit ett sådant unisont erkännande från såväl lokaltidningsjournalister som sina 1000+ facebookfans om de inte gör bra musik?! Du är bara avundsjuk, jag hatar dig och kommer aldrig mer läsa indiebloggen igen!!! Jävla Jonas!!!”
Jo, käre fiktiva läsare, jag anser inte att deras musik är helt värdelös. Den har tillräckligt med kvalitéer för att inte i ett andetag avfärdas, till skillnad från majoriteten av den här sortens bands oerfarna alster, och när man ställs inför det utförliga imagebyggande de ägnat sig åt luras man att tro att musiken är bättre och med större djup än vad den faktiskt är. Trots min kritik skulle jag rent utav vilja påstå att här finns stor potential och det inte är omöjligt att dessa musiker en vacker dag skulle kunna häva ur sig en rätt svängig låt. Majoriteten av deras musik är tyvärr för tillfället lika utstuderat idiotisk och halvtaskig som deras logotype. Praktexemplet är den hysteriskt urusla Oh my god! som jag antar ska vara ”så ironiskt dålig och töntig att den blir bra” med kitschiga ljud och intetsägande lyrik (”Internet… Internet, oh my god!”). I deras senaste alster Glowing Hearts visar de att de lyssnat på The Knife och Crystal Castles genom en 4 minuter lång uppvisning i mediokerhet. Höjdpunkten är än så länge helt klart den beklagligt namngedda Moshpit Lovers, en mycket enkel men godtagbar dänga vars enda riktiga svaghet är den halvtaskiga sången och trista texten.

Ett trist grepp som genomsyrar deras musik och som jag bara måste nämna är den slumpmässiga användningen av vad gemene hipster skulle kalla för ”TV-spelsljudet” – en enkel fyrkantsvågform med ett arpeggio för den insatte – och det är självklart att de gärna omfamnar chansen att få betecknas ”TV-spelsmusik”, epitetet bland andra SMK bittert stridit emot under större delen av sin karriär. De låter gärna sina ledinstrument ge sig ut på meningslösa och okoordinerade upptäcksfärder över klaviaturen, där tonerna gärna ”råkar” hamna fel och i lätt otakt (perfekt när man studsar runt bakom sin microkorg på scen med några gram koks i kroppen och har lite problem med att träffa rätt!), något som både är störande och korkat. En ljuspunkt är dock att de flesta av deras alster överlag är välproducerade (även om vem som helst kan få till en hyfsad klarhet och komposition efter en halvtimme i Fruity Loops) och vem vet, om ett par år kanske de droppat sången, etablerat ett mindre irriterande sound och pumpat ut några odödliga klubbklassiker. Tills dess är det bara att se deras ironiska kattlogga som en träffande symbol för indiescenens sämsta sida, precis som djuret kommit att symbolisera internets.

/Jonas