Indiebloggen sammanfattar Emmaboda 2010

Då har det alltså gått mer än en vecka tre veckor över en månad mer än två månader jättelång tid sedan vi i bedrövligt skick återvände från Emmaboda och vi har till sist återhämtat oss tillräckligt för att kunna sammanfatta festivalen. Eftersom våra kroppar och sinnen inte var vid sina fulla bruk under stora delar av festivalen (och det dessutom regnade ganska mycket och regn kan man ju inte gå ut i, eller hur!) så kan vi tyvärr inte tala för precis varenda akt, men vi är ganska säkra på att vi bevittnade mer eller mindre det bästa och sämsta småland hade att erbjuda detta år.

Tisdag

Tveksamma till sällskapet åkte vi mot småland. Efter en pinsam incident vi inte kan skriva om här (och som till viss del kom att färga festivalen) drack vi öl och blev lyckliga igen. Sen fick Jonas migrän och Andres var agressiv.

Onsdag

Vi (Andres i synnerhet) vaknade upp bakfulla och mötte den nya dagen med djup melankoli. Rex the Dog kl. 22:30 låg dock framför oss som ljuset i slutet av tunneln. Klockan 18.00 var vi på forumträff. Det var bedrövligt.
En himmel som hela dagen plågats av mulenhet gav till sist upp och började ösa ner regn över oss arma festivalbesökare. Klockan 22 satt vi salongsberusade och dyblöta i trädgården och såg på Andreas Tilliander. Han såg ut som en apa som hoppade runt på senen men musiken var helt okej. En kille med regnställ började konversera och bjöd eventuellt på cigg. Han hette Isak tror Jonas, och Andres nickar i samförstånd. Vi kommer fram till att han kanske inte bjöd på cigg utan tog från någon annan och gav till oss. Som en nikotinens Robin Hood ungefär. Eller var det kanske så att vi bjöd honom på cigg? Svaret står i stjärnorna.
Efter Tilliander började Rex the Dog spela. Ingen blev förvånad, ty det stod skrivet i schemat. Det var dock nära att vår käre hund (Rex the Dog alltså, vi har ingen hund, eller, i alla fall ingen gemensam men Andres har en kan man säga, eller det är väl hans föräldrars för att vara exakt) fick ställa in för att han tog fel tåg, kunde vi läsa på Twitter efter att festivalen, men på festivalen visste vi inte det (han kom i tid). Rex var jävligt bra, han körde många goa låtar (OBS – han var bra, men ordet ”goa” kanske inte riktigt är rätt begrepp att använda) och vi gick i taket när remixen av Robyns ”Dancing on my own” drog igång. Vi dansade så att vi blev svettiga. Efter en timme blev han avbruten av en jävla satans idiotjävel till vakt eller roadie (whatever???) som måste hata bra musik. Efteråt gick vi till campet och gjorde nånting (antagligen söp).

Torsdag

Andres låg och försökte sova när helvetet bröt loss och en fruktansvärd kakafoni skakade om tältväggarna.
”Är detta domedagen?” skrek Andres. Nej, det var bara Hoffmaestro som hade börjat föra liv klockan 12 (på dagen). Det var hemskt. Andres steg upp och mötte Jonas som satt i en brassestol och gapade, skräckslagen och hänförd på samma gång. Sedan gick de och duschade i den lokala sporthallen medan alla idioter stod och hoppade till Hoffmaestros pop/rock/techno/hardstyle/fittiga ljudbild. Detta visade sig vara ett mycket bra drag. Duscharna var nämligen helt tomma. Inte en naken man kunde skådas över det bländande vita kakelgolvet. Det gick till och med att bajsa i fred.
16:30 gick vi med en ryss och såg Babian! Vår ryska kamrat tog kontakt med en äldre herre (som vi här kan kalla för ”Benny”) och efter det såg vi inte ryssen för än på lördag morgon då han kom tillbaka med rak rygg och ett stort leende på läpparna. En fruktansvärd syn, mina vänner. Babian skrek på skånska och spelade på gitarr, bra som vanligt. 19:15 såg vi lite på Radio Dept. som tar shoegaze alldeles för bokstavligt (de kollar alltså på sina skor) och sjöng halvtaskigt. Efter detta söp vi oss fulla och gick på Digitalisms DJ-set (21:15) och dansade. Det var skoj – de spelade såväl sina egna låtar som andras! Precis som det ska vara i ett DJ-set. Senare tror vi att vi såg Cut Copy (23:15) lite och vi tror att sångaren hade rätt dålig röst, men det svängde(?). Klockan 01:00 var det dags för Crookers – en smärre surrealistisk upplevelse då vi misstänker att en tjock DJ plötsligt blev två helt olika varandra italienare – ja ni hör ju själva! Efter det drack vi antagligen sprit tills vi somnade. Ja, hur fan ska vi kunna veta?

Fredagar

Klockan 12:30 kunde vi sitta i campet och lyssna på Trummor och Orgels intetsägande hissmusik, som lät likadant hela timmen. Welle Erdball halv sju gav en läppsynkad show som bjöd på pratsång, roterande tyska brudar och en utdaterad speldator som slängdes ut ibland publiken. ”Det var kul,” sade vi och gick till Chilltältet. Där blev vi redlöst berusade, anklagade för att vara bögar, ljög om att vi spelade i band, fick veta att en tjej sett oss på Roskilde, blev bjudna på mat (just därför att vi spelade i band) och en drös annat som vi helst inte nämner här, vilket innebar att vi missade Friendly Fires, Jori Hulkonnen, Erol Alkan, Tiga och det mesta av Proxy (vi var alldeles för fulla för att uppskatta något när vi väl kom dit, alldeles för sent – vilket bland annat innebär att vi missade ett dånande ”WHO THE FUCK ARE YOU?” från den ryska producenten). Resten av kvällen är höljd i en dimma (en oerhört tjock sådan på köpet). På natten satte Jonas stupfull upp tält med en tjej.

Lördagen

På lördagen mådde vi riktigt dåligt och var på väg att åka hem ett par gånger, innan vi fick alkohol i oss och blev glada igen. Kvart i tre såg vi Dag för Dag under den stekande solen. Publiken var spårlöst försvunnen men de var rätt bra. I chilltältet träffade vi på en oerhört puckad tjej som smorde in Jonas byxor med vaselin, varpå Andres sprang iväg med ett fruntimmer. Jonas skickade ett nödrop till Andres, och sprang iväg även han. En bakfylla kommer och går och vår alkohol blir stulen. Klockan tio var det dags för Breakbot. Med perfekt promillehalt i blodet och ett fruktansvärt bra set blev detta festivalens höjdpunkt. När tonerna av ”Liposuct” började ljuda slet vi oss i samförstånd ifrån vår nästintill påbörjade kissning och började dansa som galningar. Trötta men lyckliga gick vi efter spelningen mot ängen där Crystal Castles redan hade börjat spela. Det var alldeles för mycket folk så vi gick runt på campingen och hällde tvål på folk istället. Framåt ett fick Jonas nog och lämnade Andres med en kvinna i knät för att sova, till Maskinens oljuva oljud. Andres gick loss – partytält flög och stolhögar bildades, ackompanjerat av en referens till ”The Shining”.

I söndags

Jonas vaknar upp, fullkomligt bedrövad. I Andres tält ligger en däckad smålänning – Andres, som dagen innan bett Jonas väcka honom då batteriet på hans telefon höll på att ta slut. Det visar sig att Andres gått och lagt sig hos tidigare nämnda fruntimmer (OBS: inget snusk) och är till synes okontaktbar. Så småningom svarar han dock på mobiltelefonen och vi beger oss fullkomligt förstörda hemåt. Var festivalupplevelserna värda visiten? Inte i det ögonblicket, nej. Men när bakfyllans dimma släppt kan vi enas om att Emmabodafestivalen 2010 ändå var en ytterst angenäm tillställning (inte minst tack vare alkoholens solida försvarsmekanismer mot vedervärdiga campmedlemmar och andra tråkiga angelägenheter), och att en biljett till 2011 kommer införskaffas illa kvickt.

/Jonas och Andres B-)