När man stigit ur de vilsna tonåren och sakta men säkert börja bilda sig en hyfsad jagbildning i vår röriga samvaro, så blir det aningen lättare att slå sig ned få perspektiv på både det ena och det andra. Exempelvis den insikt det innebär att förstå att den tid som man en gång levde i är en helt annan än idag, och man förstod inte riktigt hur snabbt tiden egentligen gick. Utan att bli alldeles för djupsinnig i detta indieblogginlägg så ska jag försöka visa ett litet fragment på hur det såg ut när jag, Andres, växte upp. Även om jag här väljer att väldigt snävt spår så är kanske tanken att detta inlägg kommer bli starten på en liten följetong där mina, Andres, samtidsreflektioner kommer ge sig uttryck. Med betoning på kanske. Min frågeställning för idag lyder: Hur isolerade man sig från mängden? Hur visade man att man inte lyssnade på Takida? Frågan kan säkerligen besvaras på många sätt, men jag väljer ett sätt. Spola tillbaka tiden ungefär sex – sju år. Det var en tid då vi inte kunde se Converse på Stureplans uteställen, det var en tid då Håkan Hellström inte lyssnades på av den breda skaran.
Jag tycks mig se en nästan besatthet hos de människor i min generation som ratade Håkan och Converse på högstadiet. Nu spelar de alla hans skivor, kan alla låtar, sätter citat från låtar på sin statusuppdatering på Facebook – och de har, givetvis, fina, nya, fräscha Converse på fötterna. Detta är givetvis en grov generalisering, men jag kan ändå hävda att jag besitter tillräckligt med empiri för att dra en någorlunda hyfsad slutsats.
När jag växte upp var Converse ett symboliskt laddat attribut för de som strävade efter att vara ”utanför” massan på ett utstuderat vis. På högstadiet var det bögskor, töntskor, emoskor. De alternativas gemensamma manifest mot den breda massan. Nu besitter objektet omöjligt samma expressiva värde. Nu kan en indiesjäl inte sätta på sig ett par Converse utan att känna ens en uns av ambivalens till sin gamla kärlek. Det gnager lite, gör ont. De förkastar den, söker nytt. Vad ska man ha på sig för att visa att man inte är som alla andra? Ja, Converse funkar ju tydligen inte längre. Man skulle ju givetvis kunna anamma hipsterkulturens något komplexa klädkodex. Den säger att man i stort sett kan ha på sig vad fan som helst, bara det är ironiskt menat och att man vet vad man snackar om. Jag skulle vilja utveckla detta resonemang en aning längre, men jag orkar inte.
För att illustera förändringen av Conversens expressiva värde har jag tagit mig friheten att göra en teckning. Spana in:
Vad vill jag ha sagt med detta? Jag vet inte. Att det som var indie en gång i tiden inte behöver vara det i framtiden. Det är knappast en nyhet att breda massan anammar den alternativa kulturens attribut, till de alternativas förfäran. Converse och Håkan gick genom ett filter. De legitimerades. De gick från alternativt till mainstream. Eftersom det är en indieblogg vi driver är det viktigt att ha en insikt i denna flytande process som begreppet ’indie’ innebär, ett begrepp som inte ens blivit ordentligt definierat. Vad som är indie idag behöver inte vara indie imorgon. Det som är indie idag behöver nödvändigtvis inte vara indie idag. Och så vidare.
Tack för er tid.
/Andres