Arvika gick för ett tag sedan ut med ett pressmeddelande som var lika tungt laddat som ett av Winston Churchills många historiska tal till sin nation under andra världskriget. Ett meddelande som skakade om varenda trofast Arvika-synthare i minst två generationsled tillbaka. Eller okej, nyheten om att Arvika lämnat sin synthnisch bakom sig är säkerligen allmänt känt sedan länge, men nu är det minsann officiellt också.
Enligt Arvikafestivalen är ”inspirationen” i dagens synthgrupper puts väck. De bästa banden fanns, enligt Arvikafestivalen, på 80- och 90-talet. Arvika skriver vidare i pressmeddelandet:
” De senaste åren har vi försökt att ta vidare vårt traditionella synthbokande till ett djupare elektroniskt program där det finns electro, techno, dans, disco och ja, viss synth! […] Det är inte alla som håller med, men vi tycker att detta är en naturlig utveckling av genren synth och ett naturligt steg för festivalen att ta.”
Arvika tycker således att genren synth har utvecklats till någon slags subgenre till sin egen huvudgenre; den har konvergerats med genres som electro, dans och disco. Synthen har ätit upp sig själv och står och trampar vatten. Det finns ingenting kvar att hämta. Finns det ingenting kvar att hämta? Verkligen? Eller handlar det om något annat? Kan tidigare nämnda Hultsfredssyndrom passa bra in här? Jag tror nog det är bra mer komplext än Arvikas förenklade redogörelse. Kanske är det på ett rent omedvetet plan? Ännu en gång försöker en festival spränga sina broar till sitt förflutna, samtidigt som den asfalterar en ny vägbana som öppnar upp för den stora trafiken. Nu blev det officiellt också. De sa det själva, rätt i ansiktet på oss! Indien upphör här!
/Andres