En morgon i december 2008 satte jag kaffet i halsen efter att ha öppnat ett mail som skulle komma att revolutionera min musikkonsumtion. ”You are invited to Spotify” löd rubriken. Spotify kom med stora löften, vilka infriats och hållits långt bortom min vildaste fantasi; en stor katalog av obegränsade och kostnadsfria låtar där de flesta stora och små bolag samt artister finns representerade. Gratisversionen fungerar dessutom oerhört bra, med en jämförelsevis begränsad reklamförekomst, men man inser snart att man mer än gärna betalar 99 pix i månaden för att öka kvalitén något, få mobil åtkomst, bli av med reklamen och – framför allt – stöda en så fenomenal idé och plan. Spotify var alltså precis vad man suttit och väntat på – ett snabbt nätalternativ till de klassiska konsumtionsformerna, som dessutom var smidigare och bättre än att (illegalt) ladda ner musiken.
Tragiskt nog var det därför inte konstigt att jag året därpå skulle komma att hålla samma orimliga förväntningar på Voddler, ett program som trots allt kallats för ”filmens Spotify” varje gång det omnämnts i överhypade intervjuer och suspekt detaljlösa reklamkampanjer. Självklart var jag inte helt utan tvivel, men de sköts prompt åt sidan av min optimism som lyfts så mycket av Spotifys överraskande intåg att den var högre än Nordpolen på Emmaboda ’09. Redan efter ett par timmar var mina drömmar krossade, de stora förväntningarna och förhoppningarna byttes mot en bitter ångest efter den dolkstöt i ryggen jag erhållit. Inte nog med att Voddler inte är jämförbart med Spotify, det är riktigt uselt på alla sätt och vis. Du vill inte ha Voddler, och jag ska nogrannt ta och förklara varför.
Det är inte gratis.
Det största argumentet för Voddler var att det inte skulle kosta några pengar. Precis som med Spotify skulle du erhålla ett reklamfinansierat utbud med de senaste släppen såväl som gamla klassiker, som du var fri att bläddra igenom och se på hur du vill. Redan minuter efter att ha installerat programmet stod det klart att den här jämförelsen helt och hållet var en lögn. På förstasidan stoltserade ungefär hälften av titlarna med en prislapp och vid närmare granskning visade det sig att Voddler inte var ”Spotify för film” utan ytterligare en nätbaserad hyrtjänst, och en riktigt usel en dessutom. De enda filmerna som faktiskt var gratis var antingen något så oerhört gamla, eller så var de B-ripoffs på American Pie och Die Hard. Det är inte särskilt billiga filmer heller – de lägsta priserna ligger nu på strax under 40 kronor, vilket inte alls är okej med tanke på konkurrens som Netflix eller inte minst Headweb.
Utbudet är rent ut sagt förjävligt.
Är du en idiot typen som gillar Beckfilmer och komedier med Rob Schneider så är det här tjänsten för dig – och jag skulle i så fall vilja be dig att låna ut lite pengar till mig för att lösa ut en låst summa som Nigerias nyligen bortgångne prins lämnat efter sig. För den del av befolkningen som inte ådragit sig några hjärnskador på sistone och har rätt antal kromosomer så inser man snart att den här tjänsten opererar på en lite väl låg nivå när de för nuvarande stoltserar med cerebrala titlar som ”Bad Santa” och ”American Virgin” bland sina nyheter. Det här passar väl in i den profil de allmänt verkar köra, vilken ser ut att gå efter policyn ”av idioter, för ännu dummare idioter”. Det öppnade också även en TV-sektion, vilket senast jag kollade var fylld med B-dokumentärer med namn i stil med ”The Real PIRATES OF THE CARRIBEAN!”. [Uppdatering: Måste rätta mig här, tittade in igen och upptäckte att det numera även fanns några Lucky Luke, lite anime och ett par serier om sextekniker samt pimpade bilar.] Nog måste jag erkänna att det förekommer ett och annat guldkorn, men de nya filmerna kostar som sagt överpris och de som är gratis är lite väl gamla och få för att det ska vara intressant.
Kvalitén är rätt taskig
Okej, här måste jag erkänna att jag inte är särskilt kräsen vad det gäller bildkvalité och jag kan personligen mycket väl komma över det Voddler erbjuder. Inte i det sämsta laget, men säkerligen tillräckligt dålig för att uppröra en och annan person och absolut rent vedervärdig om man pungat ut 40 spänn för en film.
Besvikelsen
Av känslomässiga skäl vill jag inte fördjupa mig i den här rubriken mer än så här: Du har precis fått reda på att jultomten faktiskt finns, men att han medvetet valt att hoppa över ditt hus varje år (för att du är så ful (och dum)).
Hade Voddler bara varit reklamfinansierat hade det inte funnits något problem. Visserligen hade jag fortfarande blivit besviken och antagligen inte brukat det särskilt aktivt, men man hade kunnat komma över alla nackdelar. Inte nog med att de kostar pengar och är allmänt värdelösa – det finns redan en mängd liknande lösningar som fungerar bättre på precis alla sätt, Headweb framför allt, men även tjänster som Lovefilm, eller bara din lokala hyrbutik för den delen är bättre alternativ. Efter allt obehag och den smärta det åsamkat mig vill jag bara ge en ärlig varning till de lyckliga som ännu inte erhållit en inbjudan – låt er inte luras och krossas som jag. Tillsammans kan vi glömma bort Voddler och låta dem gå i konkurs i all tysthet. Kanske kan en värdig utmanare stiga upp att ta titlen filmens Spotify någon dag, om inte Voddler saltat denna mark till den grad att där aldrig mer kommer växa.
/Jonas
P.S.
Det kan vara värt att notera att det här inlägget legat och grott sedan april, i väntan på att den initiella ilskan lagt sig och det kunnat poleras för att ge en mer rättvis och balanserad bild av Voddler.