Indiebloggen – Sida 3

Recension: Jetlag

Att recensera en film eller ett musikalbum kan vara rätt lätt, men att recensera ett tillstånd kan ställa till problem. Det är svårt, mycket svårt. Man måste ha en mycket bra deskriptiv förmåga och ett öga för detaljer. Men det har ju jag, så det är inga problem. Idag ska jag, Andres, recensera tillståndet jetlag.

Att beskriva tillståndet jetlag kan vara svårt. Man kan säga att man kan känna sig en aning borta; det vill säga förvirring, yrsel och att man inte kan koncentrera sig ordentligt. Rick Falkvinge, Piratparitet, drabbades en gång av tillståndet och uttalade sig följande:

”Kortfattat avskyr jag jetlag”

Jag håller med honom angående att det var kortfattat, men det är ändå en rätt slående beskrivning av fenomenet. Jetlag är avskyvärt. Man kan inte uträtta någonting. Uppmärksamheten kan bli nedsatt med upp till 75%, enligt en undersökning. Varken mer eller mindre – 75% är max. Hur forskarna har kommit fram till det är en vetenskap i sig. Jag tänker mig en laborationssal på ett universitet i Sverige. Forskarna har observerat en jetlaggad försöksperson. De testar hans uppmärksamhet genom att en av forskarna, som är placerad bakom försökspersonen, börjar klappa händerna frenetiskt. Den icke jetlaggade personen (som också deltar i undersökningen) vänder sig snabbt om för att se vad forskaren gör, medan den jetlaggade individen tar lite längre tid på sig. Kanske tittade han upp i taket först innan han vände sig om. ”Hmm… ja.”, säger en av forskarna. ”Han använde ju bara 25% av sin uppmärksamhet där.” 25%. Ja, det är ju nästan så att han inte vände sig om alls!

Tillbaka till saken nu! Den jetlaggade personens uppmärksamhet är inte det enda som rubbas vid jetlag. Förmågan att kommunicera försämras, något som jag märkt av. En person berättar något för en, och man tittar på personen och nickar, kanske ler lite också, men absolut inget går in. Vilket i sig kan bidra till en pinsam stämning då ens samtalspartner ställer en fråga efteråt som är relevant till det han/hon samtalat om. En annan nackdel med jetlag är att man fattar sämre beslut. Jag tänker mig återigen tillbaka till laborationssalen på universitetet. På ett bord ligger det två biljetter; en till Sweden Rock Festival och en till Roskildefestivalen. Den icke jetlaggade försökspersonen valde att ta Roskildebiljetten, vilket naturligtvis var rätt beslut – men den jetlaggade valde givetvis biljetten till Sweden Rock, varav resultatet att personer i tillståndet jetlag ofta gör dåliga beslut.

Kortfattat (men inte lika kortfattat som Rick Falkvinge!) så är jetlag en obehaglig upplevelse. Man har ingen kontroll över någonting och man allmänt yrar runt. Ungefär som att gå i sömnen. Och att gå i sömnen är inte särskilt indie.

Betyg: 0/5

/Andres

P.S

Detta inlägget skrevs under ett tillstånd av jetlag.

Emmaboda 2.0 – den lilla versionen av Hultsfred

Han har sovit allt för länge. Det är dags att skaka liv i honom – den cyniska, bittra och känslokalla organism i vilken hela kultursverige kan se sin sanna spegelbild; Indiebloggen! Upp och hoppa! Dags att leva! Nya friska tag! Varför har denna ypperliga hållplats i intranätets oändliga universum legat i dvala så länge? Varför har de två intellektuella pajsingarna Andres och Jonas inte låtit sin flits lampa lysa över bloggen, och skaka runt i hela den pretentiösa kulturdiskursen? Nå! Mycket vatten har hunnit flyta under bron, som även sett sig brännas; och alla de skepp som lyckats sänkas på vägen bärgas nu upp igen och genomgår en abnormt ambitiös renovering. Det vore på sin plats att förklara sig lite, tänker Andres samtidigt som han inser att han ännu en gång råkar skriva ett inlägg i tredje person. Vilken klant! Nåväl; mycket har hänt. Inte bara i kultursverige, utan även i våra liv. Vi försöker bilda oss. Vi har varit ute på skolans slagfält och försökt göra rätt för oss; nå någonting, besitta någonting så att vi, kanske (och förhoppningsvis!), någongång i den linjära tidslinje som vi valt att kalla livet, kan bli någonting. Få en plats i den maskin som kallas samhället, bli ett kugghjul däri och reproducera en falsk och fjantig verklighetsuppfattning som vi människor för länge sedan byggt upp och är förblindade av. Oj, mycket snack, men ack så rätt! Men nu har i alla fall jag, Andres, lite tid över. Och vad gör man då? Jo! Man skriver ett inlägg på Indiebloggen såklart, och man skriver ett LÅNGT inlägg! Se det som en liten gåva för att vi har varit inaktiva så länge!

Jag har som smått följt Hultsfredsfestivalens försök att resa sig upp från smutsen som de (som är mycket värt att poängtera) lyckats alldeles ypperligt med att dra ner sig själva i. För att få lite mer inblick över vad jag menar, så hänvisar jag till inlägget ’Vansinnet kan fortsätta – Hultsfred is back’, som du hittar om du bläddrar ner lite. I detta inlägg kommer jag dock inte sätta ljuset på Hultsfred, om än lite grann, utan mera på Emmabodafestivalen; en festival som är på god väg att göra en ’Hultsfred’, det vill säga förgöra sig själv. Detta resonemang kan jag till och med dra så långt att jag vågar beskylla Hultsfredsfestivalen som delaktig utlösande faktor för den självmordsmaskin som Emmaboda satt i rörelse.

Emmabodafestivalen, Indieboda, Rassle: kärt barn har många namn. En mycket omtyckt och gemytlig festival enligt många, undertecknad inkluderad. Men! Något har hänt på senaste tiden. Och då menar jag verkligen senaste tiden. Emmaboda har ändrat profil. De vill inte vara så nischade längre och göra det som Emmabodafestivalen är känt för (och dessutom gör bäst); nämligen att boka de nya, smala och intressanta banden som man knappt får se på någon annan festival i Sverige. Denna förändring började synas smått redan 2008, då de bokade Justice som var ett stort dragplåster. Emmaboda har aldrig bokat några dragplåster innan. Resultat: helt okej! Justice var sommaren 2008 inte fullständigt etablerad på den svenska populärmusikscenen, även om bokningen säkerligen fick många trofasta gamla Emmabodare att rynka på näsan. ”Vafalls? En stor Ed Banger-akt som dragplåster till Emmaboda? Jaha, okej okej.” Justice blev den stora snackisen på Emmaboda 2008. Det ryktades om att de hade hyrt in extra el för spelningen på Ängen och från bandarna på campingen spelades ’Cross’ på repeat. Ja, peppen var så hög den sommaren på Rasslebygds åkrar så till den grad att undertecknad fick i sig ett glas billig vodka för mycket och satt ihopsjunken i en brassestol när de franska electrotonerna började braka loss från de medelmåttiga högtalarna på Ängen. Tråkig omständighet, men likväl; även om 2008 års festival var ett aktivt ställningstagande från festivalledningens sida om hur de ville utveckla festivalen, så var det ingenting emot vad 2009 års festival var. Inget alls emot, faktiskt! Faktum är, ta mig fan, att 2008 års festival var en bra festival, med trevligt folk. Emmaboda var fortfarande en gemytlig tillställning. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om 2009 års upplaga av festivalen.

Ungefär 5000 personer besökte Emmabodafestivalen 2008. Över 7000 personer besökte festivalen 2009. Det är 2000 mer besökare än 2009, och dessutom hade campingen expanderats. Hur kan detta komma sig? Jo. År 2009 var året då man kunde se vad omstruktureringen hade för direkta konsekvenser på själva festivalen. Festivalledningen hade redan 2008 naivt dödförklarat indien i en intervju, och nu skulle ett nytt Emmaboda öppna upp sig; Emmabodafestivalen 2.0. För att ge denna omstrukturering en mer rättvis bild i denna text har jag valt att definiera den som ’Lilla Hultsfred’. Jag hoppas att ni är berikade med någorlunda okej tankeverksamhet, och att konnotationerna av definitionen förhoppningsvis ger er en målande uppfattning om vad jag vill säga; för visst det så, att den enda svenska festivalen med någorlunda integritet, och som dessutom är så högt uppskattad (även om det var av få personer så var det av personer vars hjärtan verkligen brinner för musiken, undertecknad ännu en gång inkluderad) har nu valt att bredda sitt program, strunta i nischandet och göra en festival där folk med alla smaker ska få plats.

Hultsfredssyndromet
Låt mig introducera er för ett begrepp! Detta begrepp har jag mer eller mindre kommit på nu i skrivande stund, enbart för att kunna applicera något på denna text som sammanfattar allt galenskap jag hittills rabblat upp! Fenomenet som jag beskriver ovan kan sammanfattas med ett enda ord, eller begrepp; Hultsfredssyndromet. Begreppet skulle kunna definieras som det som händer när en mindre festival försöker bredda ut sig över sina faktiska resurser. De klarar inte av den breda standard de själva satt, varav de mer eller mindre förgör sig själva. Låt oss nu sätta detta i en kontext! Roskildefestivalen kör på samma princip som Hultsfredsfestivalen, det vill säga att de bokar många band av många olika genrer; allt från smal garagepunk till artister som spelas på RIX FM. Detta koncept med konvergens av genrer är i princip enbart vinnande om festivalen är stor, och det är Roskildefestivalen. Hultsfredsfestivalen är inte så stor, vilket betyder att de har en mer begränsad budget, vilket i sin tur betyder att de verkligen måste veta vad de ska lägga pengarna på. De måste veta vad publiken vill ha, och eftersom det inte bara är en målgrupp de riktar in sig till så kan det bli väldigt svårt att stilla alla potentiella besökares törst. Anledningen till att Hultsfred går så dåligt skyller jag till stor del för att de fortfarande trilskas med att boka så förbannat brett och inte kan hantera det rätt. Nu gör Emmaboda likadant, och det är en ännu mindre festival än Hultsfred, och fruktansvärt mycket mindre än Roskilde.

Men! Den stora skillnaden mellan Hultsfred och Emmaboda är att Emmaboda bara har att vinna på det nya konceptet, även om dess status som festival har sänkts totalt – i alla fall i mina ögon (och jag är nog inte ensam!). Hultsfred måste ha ett visst antal besökare om de ska kunna ha kvar sin storlek på festivalen, men eftersom Emmaboda är mycket mindre och inte behöver lika många besökare för att gå runt, så kan det egentligen bara gå bättre rent ekonomiskt för Emmaboda. Dessutom är biljetterna väldigt mycket billigare. Emmaboda kommer troligen inte att dö ut på det sätt som Hultsfred är på väg att göra – tvärtom. Emmaboda håller på att blomstra upp till en stor festival, och det är just det som är problemet. Emmaboda har raserat sitt gamla ideal och har därmed förstört sig själva genom att bli som alla andra festivaler, något som de – tragiskt nog – troligen är medvetna om inom festivalledningen. Emmabodafestivalen 2.0 är inte mer än en liten version av Hultsfred, och för er arma stackare som finner detta roende kan jag bara beklaga och samtidigt framföra ett osympatiskt ’grattis’.

Ny publik
När 2008 och 2009 öppnade upp för fler musikgenrer, som inte tillhör den smala kategorin, så lockas en ny publik till de småländska skogarna den sista helgen i juli än vad det gjort tidigare Emmabodafestivaler. Det kan man bara beklaga! Det blir en Hultsfredpublik; en salig röra av folk helt enkelt. Medelåldern sänks, och folk som egentligen skulle passa lika bra in på ett midsommarfirande på Öland invaderar Rasslebygd. Många av dem är inte där för musiken, utan lockades av den billiga biljetten och feststämningen. Jag vågar påstå att de smala banden höll slödderpacket borta innan 2009, medan vi 2010 får se massvis med fulla småglin stå och skrika till Hoffmaestro och Hästpojken. Men vad fan, säger jag, det kan de ju göra på vilken svensk festival som helst. Varför Emmaboda? Festivalledningen, varför gjorde ni så här!? Varför blev ni som de andra svenska festivalerna? Detta är inte bara en spik i kistan för Emmaboda. Det kan vara slutet för hela svenska festivalutbudet. Vad har vi att välja mellan? Alla svenska festivaler är numera mer eller mindre samma skit. Way Out West är dock en intressant nykomling, som bokat bra artister enda sedan starten – värt att nämnas!

Emmaboda och Hultsfred i samarbete
Om ni orkat läsa hit, så förstår ni säkert att det gör ont i mitt indiehjärta när Emmaboda, slutligen, väljer att ragga besökare tillsammans med just Hultsfredsfestivalen. Köp en biljett och då ingår både Emmaboda- och Hultsfredsfestivalen i priset. Det är just den nyheten som fick mig att vilja skriva detta inlägg. Det var spiken i kistan, dolkstöten i ryggen. Ridån har gått upp, och där bakom står kejsarna nakna! Emmaboda har gett upp. De har sålt sin själ till djävulen.
Aldrig mera kommer den gemytliga Emmabodakänslan infinna sig på samma sätt igen; kalla mig konservativ, men detta har då ingenting med tidens gång och festivalernas anpassning att göra, försök inte pracka på mig det. Nej då, det har att göra med en uttråkad festivalledning som vill blåsa liv och se pengarna rulla in. Den profil Emmaboda en gång bar är borta med 2009 års festival, den ondskefulla planen från festivalledningen med kodnamn Emmaboda 2.0, tillika Operation Lilla Hultsfred, är redan i rullning. Slutet av en epok, helt enkelt.

Slutdiskussion
Som jag redan fastslagit så kommer Emmaboda, tillskillnad från Hultsfred, inte gå minus i kassan nu när Hultsfredssyndromet infunnit sig, ty det är en liten festival som inte behöver så många besökare för att gå runt. ”Men vadå!?” Säger du. ”Hultsfredssyndromet gick ju ut på att festivalerna eliminerade sig själva?” Jo, säger jag då – det stämmer. Att Emmabodafestivalen skulle gå i konkurs för ekonomiska skäl tror jag inte ett dugg på, däremot har varje festival en kultur, ett symboliskt värde, och den har festivalledningen totalt raserat. Att kalla Emmabodafestivalen för Emmabodafestivalen har för mig inte blivit en självklarhet länge, paradoxalt nog. För mig finns inte Emmabodafestivalen länge. Jag vill kalla det något annat. ”Lilla Hultsfred”, kanske. Eller Emmabodafestivalen 2.0. Men inte Emmabodafestivalen. Den finns bara kvar i mina minnen!

Recension: Never Mind the Pan Pipes – Indie Pan Pipe Hits

Har du också lyssnat på hits från indieartister och tänkt att ”jävlar vad mycket bättre det här skulle låta om man bytte ut sången mot panflöjtar”? I så fall är ”Never Mind the Pan Pipes” något för dig! På grund av verkets storhet har vi beslutat att göra en DUBBELRECENSION av skivan ”Never Mind the Pan Pipes – Indie Pan Pipe Hits”, vilken finns att lyssna på spotify här!

Jonas recenserar:

Låt oss till att börja med vila ögonen på det fantastiska omslaget vilket pryder denna musikfest. Två lamor överblickar en gammal ruinstad en solig dag i latinamerikas berg, något som enbart kan tolkas som en smakfull metafor för USA:s konflikt med mellanöstern. Vidare ser vi hur den gula texten drömmande är påväg att försvinna i det solbelysta högra hörnet, ett fantastiskt estetiskt drag som verkligen framhäver hur vi nu strävar i utkanten av den musikaliska alternativscenen. Om inte det intresseväckande och suggestiva omslaget, vilket solklart platsar top tio 2007, ger en god föraning om vad som finns att komma så är det bara att läsa artistnamnen, och finna så pass alternativa band som Coldplay, The White Stripes, The Killers och Kate Nash!

Det krävs ingen större hjärnkapacitet för att lista ut att konceptet ”indiemusik uppspelat på panflöjt” har stor potential, och den här skivan gör det bästa av sina förutsättningar! Vem kan tänka sig ett bättre sätt att spendera sin lördagskväll än att ”rocka till det” till ”Seven Nation Army” med Jack Whites gravt överskattade röst ersatt med det mest hardcore panflöjtsspelandet som finns att höra den här sidan om Amazonas? För att inte tala om den extremt välgjorda tolkningen av Coldplays ”The Scientist” – inte förrän två minuter in i låten slog det mig att det inte var Chris Martins ljusa stämma som flödade ur mina högtalare, utan en uppfriskande vindig panflöjtsmelodi.

”Never Mind the Pan Pipes” hyllar på ett intelligent och häpnadsväckande originellt sätt historiens största indieband och kan förmodligen omvända den största skeptikerns syn på den alternativa scenen. Den har banat scenen på ett nytt sätt att slåss för sin oberoende musiksmak – med flöjt.

Betyg: 100000/5 panflöjtar

Aldrig tidigare har jag skådat en sådan sensation för indiemusikens framtid. Denna skiva är ett måste i varje sann alternativ själs samling.

/Jonas

Andres recenserar:

Första gången Andres kom i kontakt med skivan Indie Pan Pipes Hits var när versionen av Kate Nash’s Foundations ljuvligt strömmade ut ur hans högtalare. Han satt och drack kaffe, kanske åt han på en halvhård bulle; ni vet en sådan som legat i skafferiet lite för länge och stelnat till lite, och kanske smulorna rullade ner likt små snöbollar precis som det gör i en backe med snö innan en gigantisk ravin bryter ut. Kate Nash i all ära, tänkte han, men att höra dessa vackra panpiporna gå loss istället för Nash’s stämma, och som dessutom spelas i precis samma harmoni som Kate Nash vanligen sjunger, gjorde så Andres nästan föll av stolen. Han reste sig upp med munnen öppen, stirrandes febrilt mot datorskärmen. Vad var det han hade hört? Vilka har gjort något sådant här genialiskt? Han studerade det mäktiga albumomslaget med upphetsande ögon. En lama som står med sitt barn på en klippsats och blickar ut över Inkariket. Att lamorna var rätt taskigt inklippta i bilden gjorde inte så mycket. Det albumomslaget ville förmedla var huvudsaken. Konnotationerna är många. Kanske kan man se albumomslaget som en symbol för den totala frihet musikerna tar sig att göra om superkända indiehits till sina egna versioner? Att stå högt upp på en klippa och ha sådan översikt över ett helt rike måste ju inge en frihetskänsla, tänkte Andres. Kanske kan bilden kopplas till Inkariket; inkaindianerna har kanske suttit i åratal med sina panpipor och gjort egna versioner av våra stora hits, och nu har Pitchfork fått nys om saken och köpt upp hela inkastammen. Andres tänkte och tänkte, men kom inte fram till någon vidare slutsats. Men en sak kom han fram till, och det var att musik är så mycket mer än musik, det är något som verkligen kan bevisas här. De ljuva panpiporna gör mycket, men den själva mystik som omger hela produktionen lyfter upp helhetsintrycket avsevärt. Det är magnifikt, mäktigt, eklektiskt och postmodernt; en lek med genrer, en musikalisk kulturkrock – men som ändå smälter ihop till en nästintill fulländad produktion. Musikerna bakom Never Mind The Pan Pipes har skrivit musikhistoria, det är en sak som är säker, och skivan kommer spelas varm på många av Andres förfester i flera år framöver.

Betyg: 1000000/5 panflöjtar (hela 900 000 mer panflöjtar än Jonas gav!)

Jag ser nu att min kärlek till denna skivan, och min upphetsning över att få skriva en recension om den, har nått sig så hög att jag råkat skriva denna recension i tredje person. Nu är jag en väldigt upptagen musikjournalist och har ingen tid över för att rätta till de fel som uppkommit under skrivandet av denna recension. Jag har helt enkelt inte tid att byta ord knasiga ord som råkat hamna fel, jag hoppas ni har överseende med detta och att min åsikt framkom ändå.

Högaktningsfullt
Andres

Vansinnet kan fortsätta – Hultsfred is back.

Sveriges största skitfestival har rest sig från askan, och därmed passar jag på att utfärda dagens mest risiga ris till Hultsfreds kommun som skjutit in pengar för att få festivalen på fötter igen. Festivalen som helt och hållet begått självmord samt tagit sin stolthet och dragit i skiten nådde förra året kulmen av misslyckande. I ett desperat försök att locka fler folk utökade de till fyra festivaldagar och ändrade datum, och ett av de mest hjärndöda besluten i festivalhistorien var därmed klubbat. De utökade alltså till fyra festivaldagar, men stod fortfarande och stampade på samma artistutbud som tidigare år. Smart! The Killers var det stora dragplåstret, men i övrigt var det samma gamla ointressanta svenska akter som stod på scenerna. Hultsfred har helt klart grävt sin egen grav och det är inte mer än rätt att skiten har gått i stöpet, men nu är de alltså tillbaka för ännu en omgång. Fan.

Så här år efter år av bakslag så kan man ju tro att Rockparty lärt sig någonting, men efter att ha sett 2010 års första bandsläpp så tvivlar jag starkt på att Rockparty ens begripit att festivalen över huvud taget har gått med förlust. De fortsätter boka sina svenska fantasilösa akter som de alltid har gjort – eller ja, i alla fall de senaste fem åren. Det fanns nämligen en tid då Hultsfred var en helt okej festival (med svenska mått mätt), då de kunde skryta med stora feta internationella headliners som Radiohead, Pixies, New Order, Sonic Youth och Oasis. De senaste åren har de ställt tråkiga svenskar på Hawaii som Lars Winnerbäck och Säkert!, artister som inte ska vara mer än utfyllnad på en festival som Hultsfred, och som dessutom erhar en jävligt tveksam placering på Hawaii. Men en av de största missarna är helt klart de galet klantiga felplaceringarna av de internationella akterna. De placerar Regina Spektor och Serj Tankian på Hawaii som ett av många irriterande exempel. Har de inte längre pengar att fixa akter som kan fylla Hawaiiplan, då är det ju scenen Hawaii som ska bort, inte en av de absolut mysigaste scenerna som festivalen har; Atlantis. Hultsfred har sjunkit ner till samma status som ett midsommarfirande vid Öland; folk drar dit, super sig aspackade och raggar tjejer. Campingen är till 90% full av sådana drägg, och varför har det blivit så? Jo, för att Rockparty trilskas med sina ”breda bokningar”. De vill inte vara för nischade, de vill ha ”någonting åt alla”, men det är just det konceptet som tagit festivalen till där den står idag. Folk har flytt från Hultsfred, det är det Rockparty inte begriper. Det folk som lockas dit nu för tiden är knappast de inbitna musikfansen, utan att det är folk som är där med en enda intention: festa. Kanske knulla också. Och kanske springer de och moshar framför Pampas när Dead by April spelar, men mest för moshens skull då givetvis.

Med hänsyn till fjortisarna på bildens personliga integritet så målade jag till svarta och fina streck framför deras ögon! — Med hänsyn till fjortisarna på bildens personliga integritet så målade jag till svarta och fina streck framför deras ögon.

Den stora campingen, eller Ängland som den så fyndigt är döpt till, är stället där dessa ovan nämnda drägg håller till. Det är en stor, avlång äng och med en stor bäck som löper tvärs genom hela campingen så att den delas i upp två avskilda delar. Att smidigt försöka koppla ihop dessa delar med hjälp av små broar verkade inte vara aktuellt. Det gick fint första kvällen att gå igenom bäcken; faktum är att det inte var en bäck då, utan ett dike. En bäck blev det först senare när alla utgjorde sina behov där i, och då fick Diket helt plötsligt bli Bäcken. Bäcken gjorde det problematiskt att ta sig till andra sidan, och det var man tvungen till om man skulle till scenerna. Någon gång i mitten av festivalveckan fixade arrangörerna en liten bro, men den placerade de givetvis åt fel väderstreck, så man var tvungen att gå upp en jävla bit, gå över bron och sen neråt mot scenområdet igen. Vi kan säga att det fanns en bra anledning till att jag var gravt alkoholiserad större delen av denna festivalen.

Minnen från en svunnen tid; den gamla campingen Ängen.

Nu ska jag absolut inte döma ut Hultsfred 2010 än, de har några chanser kvar innan jag kastar yxan, men hittills ser det inte ljust ut. Känner jag Durmér och herrarna rätt så kommer 2010 bli minst lika risigt som de senaste fem årens Hultsfred har varit. Jag hade tänkt följa den spännande utvecklingen av Hultsfred 2010 här på Indiebloggen.

/Andres

Vad folket vill ha

Bara för att man är indie betyder det inte att man inte måste hålla sig uppdaterad med vad folk tycker är fräckt och coolt nu för tiden. Man måste ju kunna hänga med i tiden och inte stå utanför när folk börjar diskutera Lady GaGa eller Twilight, utan genast kunna hoppa in och såga deras smak med stor kunnighet. Av denna anledning tog jag mig mödan att kika på vad topplistan över mest sedda filmer på YouTube för tillfället. Överst på sidan låg klippet ”kissies.se förstorar läpparna!” med 61 305 visningar. Naturligtvis förväntade jag mig inget artistiskt mästerverk, men att vad jag skulle få se helt skulle sakna någon sorts kvalitet hade jag verkligen inte trott. Eller jo, det hade jag väl kanske men jag kunde trots mina låga förväntningar inte låta bli att chockas över något som setts just 61 305 gånger, antagligen flera gånger av somliga individer.

Efter att ha dragit igång klippet möttes jag av vad jag först antog var hur de sista detaljerna lades till den senaste japanska robotmodellen, med otäck plasthud, barbiehår och ett fullkomligt oproportionerligt huvud. Plötsligt ryckte jag till när monstret börjar rycka i munnen för att sedan slå upp ögonen och fatta tag i en spegel så att det iskallt kan skåda sitt utseende. Efter att ha sett om klippet och därmed med ångest bidragit till både visning 61 304 och 61 305, förstår jag att det inte är ett monster, utan en modebloggare som ligger där, bakom två decimeter foundation, och får sina läppar uppblåsta som ett par frånstötande ballonger. Värt att notera är också hur skönhetsläkaren(?) genomför hela ingreppet med en guldlänk och en helt fenomenalt stor klocka runt handlederna, vilket föga förvånande indikerar en hög inkomst. En eloge till denna människa, som har vett att dra lite fördelar av alla dumma människor där ute!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=-qDsIW_DUvc]

Det här klippet väcker onekligen tankar. Först och främst börjar man ju undra hur en människa kan spendera lika mycket tid på att klämma in smink i ansiktet som meddelspellängden av ett proggkonceptalbum från 1975. Är det verkligen något som höjer att livskvalitén? För det andra, inte nog med att du spenderar dagarna med att göra dumma, meningslösa och rent bakåtsträvande saker, du spelar dessutom in det och visar hela världen hur dum i huvudet du är. Här borde vi alla egentligen kunna sätta oss ned med ett glas vin, plocka ur pipan och skrocka åt det absurda i denna tanke, men det är nu som man slås av den verkligt hemska sanningen.

61 305 jävla visningar

/Jonas

A confession

Klockan är 23.30. Jag, Andres, har förtärt 1 liter New Castle och en 0.5 liter Heineken denna underbara novembertorsdag. Det var gott, men det hör inte hit. Jag måste, som rubriken säger, komma med ett litet erkännande. Mitt inte nådiga påhopp på Maskinen i föregående inlägg var inte riktigt befogad känner jag. Albumet är fortfarande riktigt jävla risig, texterna är pinsamt fjantiga och de flesta låtarna är genomusla, men när det väl är bra, och ja – det blir det faktiskt ibland – så blir det faktiskt bra. Jag måste fortfarande säga att Maskinen verkligen håller låg kvalitet. Jag begriper fortfarande inte grejen med att göra en refräng som ingen kan sjunga med i om intentionen nu är att det ska bli en klubbhit. Jag har lite svårt för Afasis rapp. De flesta låtarna är genomruttna, men Maskinen är inte genomgående helt ruttet, för ibland, ibland så känner jag att detta är bra. Detta skulle jag lätt kunna svänga höfterna till. Andra spåret ”Bränner” är helt klart en sådan dänga. Det är också en relativt överkomlig text för att vara Maskinen. Detta kan jag tänka mig att dricka alkohol, knarka och dansa till. Okej, inte knarka kanske. Jag är ingen jävla Strage. Och just det – bara för att jag inte dissar Maskinen fullt ut längre så betyder det inte att jag tycker Strage har rätt. Han gillar fortfarande ”Alla som inte dansar”. Han tycker fortfarande det är skitkul att se Frej och Afasi utklädda till prostituerade transvestiter. Han beskriver Slagsmålsklubben som lite mer elektronisk än Maskinen, vilket ger ett rätt oprofessionellt intryck då Maskinens musik är mer eller mindre genomgående elektroniskt uppbyggd.

För att sammanfatta det hela; Maskinens nya album är överlag ren skit, men den glimmar till ibland. Där det är svängigt så blir det jävligt svängigt, och just i de ögonblicken så blir jag faktiskt lite mer nyfiken på Maskinen och vad de kommer att producera i framtiden. Eftersom detta i stort sett blev en liten recension så kan jag ju avrunda så här:

Maskinen – Boys II Men
Betyg: 2/5

/Andres

Strage är jobbig igen

Igår kom jag över ett klipp där vår käre musikjournalist Fredrik Strage gästar världens sämsta morgonprogram, Nyhetsmorgon på TV4. Att frivilligt ställa upp på ett TV4-producerat program är ju en sak och kan givetvis diskuteras i sig, men att sitta där och hylla rap-gruppen Maskinen tar nog ändå priset av dumhet. Maskinen, bestående av de båda clownerna Afasi (från Afasi & Filthy) och Frej Larsson (från Slagsmålsklubben) har gjort sig kända genom ”dansgolvshittar” som ”Alla som inte dansar” och ”Segertåget”. Båda låtarna är katastrofalt dåliga, men inte enligt Strage. Han tycker ”Alla som inte dansar” är en bra låt. En låt som handlar om att den som inte dansar är en våldtäktsman. ”Popkritikern” har talat, jag vill spy. Maskinens nyligen släppta skiva är dock ingen katastrof. Det är en undergång. En fullständig apokalyps. En hel spiral av katastrofer sammansvetsade. Här sitter Strage och ger, enligt den manlige programledaren, svenska folket en ”uppdatering i populärkulturen”. Nu är ju inte jag den som tror att svenska folket är som en hjälplös passiv måltavla, men faktum är att Strage onekligen fyller en stor inflytelserik funktion som musikjournalist – vilket är problematiskt. Han gillar ju faktiskt Maskinen.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=6O9gRU207xs]

/Andres

RECENSION – Svininfluensan

Av en ren slump fick jag nyligen tag på ett exemplar av Svininfluensan. Rapporter av vitt skilda synpunkter har länge florerat omkring ämnet och har omhöljt det i en dimma av tveksamhet och mystik, något som bara eggat min nyfikenhet. Vem är det som har rätt? Kommer Svininfluensan visa sig vara en behagligt alternativ upplevelse eller är det bara någonting att slänga i mainstreamfacket och vägra kontakt med? Jag har undersökt, och resultatet är föga imponerande.

De ansvariga

Svininfluensan, eller ’Svinis’, som den kallas av de mest inbitna av fans, lovar mycket. Efter att i många år fått uppleva den vanliga influensan ett otal gånger kommer en nykomling med potential att grundligt skaka om i virussfären, precis som Fågelinfluensan härom året och Spanska Sjukan för nästan ett sekel sedan. Trots de goda förutsättningarna är H1N1 ännu en tung besvikelse.

Efter en kvälls lätt frossa och återkommande nysningar lade jag mig rofullt för att sova, för att följande morgon mötas av en skarp värk i hela kroppen och en total oförmåga att överhuvud taget röra mig, men undantag för små rullande rörelser åt sidorna. Till och med efter ett par värktabletter var jag helt inkapabel att göra något över huvud taget och spenderade dagen med att lyssna på panflöjtsmusik i sängen. Visserligen en dålig start, men jag gav Svinis ännu en chans att visa vad det gick för. Även nästa dag spenderades på ett liknande sätt, med ett bultande huvud samt konstanta skakningar orsakade av endera kyla, endera värme, och det var inte förrän dag tre jag började känna viss bättring, men här gav jag upp och avslutade min analys.

Utan vidare studie kan jag alltså konstatera att det knappast var en behaglig upplevelse. Är Svinis mainstream då? Det är svårt att avgöra, ser vi till storleken är det förvisso relativt stort i Amerika, men ändå knappt någonting om man jämför med, till exempel, den vanliga influensan. Det är inte heller några siffror som bekräftar en indiestatus – det är skillnad på att vara independent och helt fucking värdelös! Vi kan dock konstatera en enorm täckning från medias sida, vilket omdelbart drar in Svinis i mainstreamzonen, limmar fast den vid TV4:s kulturnyheter med hårsprej och säljer dess rättigheter till Kanal 5.

Slutsats? Ta vaccinet.

Betyg: 0/5 Oberheim OB-X

/Jonas

Kolla in denna då!

Jag har kikat runt lite på våra ”konkurrenter” i bloggsfären, alltså på folk som också skriver så kallade ”Indiebloggar”. Jag kom över en stackare som verkligen ligger i lä, och det vore nästan en överdrift att över huvud taget kalla henne för konkurrent, men jag tog mig ändå tiden att analysera ett inlägg. Kolla in denna:

Inte så indie va?

Betyg? IG såklart. En retorisk mardröm. Om hon tror att det är indie att särskriva så tror hon fel. Nu orkar jag inte skriva mer, för nu är jag arg.

/Andres

Kolla in denna

Kolla in honom. Fredrik Strage. Inte så indie va? Hur fan kan man vinna Stora Journalistpriset genom att sitta och leta upp Youtube-klipp för att sedan posta klippen i en blogg och beskriva varför just det klippet är ett stort ögonblick i rockhistorien? Okej, det var kul att följa, men vafan; lite mer borde väl ändå krävas? Det tycker jag i alla fall. Förresten; visste ni att han åkt fast för kokaininnehav? Ja, jävlar vilken snubbe! Han skriver inte bara om de stora knarkarna, han vill vara en också. Jag menar, hur tragiskt är det egentligen inte att en musikjournalist springer in på toaletterna på Stockholms inneställen och drar i sig kokain? Det är ju så uppenbart att Strage är en wannabee. Tror jag.

/Andres